IS Halmia Damer - Från 1907

Halmias damer var först i Halmstad med damfotboll när man startade verksamheten 1970. Åren fram till nu har präglats av både glädje och sorg som så många gånger förr i idrottens värld. Här kan du följa vad som hänt under dessa år. Textmaterial och uppgifter kommer från olika håll men framförallt från Maria Mangfors Hallbergs text från Jubileumsboken IS Halmia 100 år 1907 - 2007 samt uppgifter från Lars-Gunnar Blom.

1970 var Halmia först i stan med damfotboll. När vi nu fyller 100 år är vi störst i stan. En tillbakablick på tiden däremellan är en resa som rymmer allt från segerrus, mediauppbåd och allsvenskt spel till tunga ekonomiska bekymmer och nedläggningshot.

Det är också en resa tillsammans med Halmiaprofiler som med sina insatser, på och utanför plan, satt stark prägel på damfotbollens historia i föreningen.

Elisabeth Ljung, duktig målvakt i Halmia under hela 1970-talet, minns den allra första träningen med Halmias damlag.

Det var den 3 april 1970 och hon var 16 år. Initiativet till att starta damfotbolls-verksamhet kom från tre personer i klubbens ledning, Gun Agneslätt, hennes make Agne samt Sigvard Abrahamsson.

Den historiska sammankomsten på Alevallen hade annonserats i Hallandsposten, och resten skötte djungeltelegrafen. Dåvarande Halmiaspelaren Börje Blixt hade engagerats som tränare.

- Du kan tänka dig vad han fick ner för något, det var en brokig skara, skrattar Elisabeth.

Åldersspridningen i gänget var stor och för många var det första gången de testade fotboll. Dock var de flesta bra tränade, många, däribland Elisabeth, spelade handboll och lockades nu att även testa lyckan med fötterna.

Till skillnad från Elisaeth Ljung hade tre år yngre lagkamraten Susanne Erlandsson vuxit upp med fotboll, även om det sträckte sig till spel med grabbarna på skolgården. Sin plats som center hade hon därmed klar för sig redan när hon gjorde sin första träning med Halmia. Målfarligheten visade hon prov på direkt då hon drog på sig den rödvita dressen som 13-åring 1970.

Den sommaren träningsspelade Elisabeth, Susanne och de andra Halmiadamerna bland andra mot Halmiagänget Hösäckarna, mot pojklag och mot kändisar i stan. Trots stora förluster ryckte tjejerna upp sig och gjorde i augusti samma år riktig matchdebut mot Smålandsstenar.

För damer var det spel i 2 x 30 minuter med 4:ans boll som gällde de första åren. Samtidigt fanns en strävan att likna killarna berättar Susanne och hon skrattar åt minnena.

- Jag har aldrig i mitt liv snusat, men eftersom killarna spelade med prilla så stoppade vi tuggummi under läppen. Och så rullade vi ner shortsen på samma sätt som killarna. Det var så fotbollen skulle se ut.

Anmärkningsvärt var att det tidigt satsades på specialträning för målvakterna på damsidan. I flera år bedrevs träning för målvakterna i gymnastiksalen i gamla brandstationen, det som idag är John Bull's pub.

- Vi hade nog egentligen bättre målvaktsträning än de flesta herrlag, redan från början. Ove Olsson som målvaktstränare betydde mycket för mig, menar Elisabeth Ljung.

Hon hade börjat som utespelare men eftersom brorsan Lennart var välkänd burväktare i bollklubben tyckte någon att "ska inte du stå i mål då". Och på den vägen blev det.

Ants Pärna kom in som tränare för Halmias damer 1971, och samma år debuterade man i seriesammanhang. Pärna, som var 23 år när han kom till Halmia, kom att leda laget under hela 1970-talet, till och med avancemanget till Allsvenskan 1979.

Ganska fort blev det en lagmaskin av hans gäng. Pärna förespråkade hård träning och tjejerna var med på noterna. Man körde tidigt två till tre pass i veckan, separat målvaktsträning och extra löp- och fyspass under uppbyggnadssäsongen.

Resultaten var talande. Motståndrna - i början främst Knäred, Ysby, Ränneslöv och andra lag från söddra Halland blev munsbitar och sällskapets damer klättrade i serierna.

De duktigaste tjejerna i klubbarna runt om stan kom till Halmia.

- Vi hade ett lag redan första halvan av 1970-talet som var så bra att vi hade legat i ettan idag, det är jag alldeles övertygad om, spekulerar Pärna.

Elisabeth Ljung och Susanne Erlandsson hörde sig över mängden till den grad att båda var uttagna i det allra första svenska damlandslaget som samlades 1973 för match mot Finland på Åland. Elisabeth satt bara på bänken, men Susanne spelade i matchen som blev mållös. Hon gjorde sammanlagt 13 landskamper i sin karriär, men denna historiska första var också hennes enda som representant för Halmia.

De goda relationerna som Halmia under åren haft med brittiska fotbollsstorheter kom även damerna till godo. 1972 - 73 gjordes ett utbyte med ett brittiskt damlag, Kays Ladies. Halmiadamerna spelade på sin "Englandsturné" 1973 träningsmatcher i Worchester och Leicester.

Gänget som var med under hela 1970-talet upplevde inte bara en fotbollsmässig resa:

- Jag minns när Charkdelikatesser gick in som sponsor för damlaget. Det var något helt unikt på den tiden. En omställning för oss som från början betalat resor till matcherna själva, berättar Elisabeth Ljung.

Samma vändning tog medias intresse för Halmias damer. Fenomenet damfotboll lockade lokalpressen första säsongen, men efterhand hamnade fokus på det fotbollsmässiga.

- Det skrevs helsidor i tidningen 1979 på vägen mot Allsvenskan. Tjejerna var jättekända, berättar Ants Pärna.

Måste han välja det starkaste bland minnen från tiden i Halmia blir det en speciell match dt året, 4 - 2 segern mot Malmö FF hemma på Sannarp. Hundratals åskådare följde laget då liksom under hela den hösten.

Avancemanget till högsta serien säkrades i sista matchen den 8 oktober, mot skånska Degerberga.

En duktig tränare och talangfulla tjejer är två av faktorerna som bidrog till Halmiadamernas "Åshödjenresa" under 1970-talet.

Elisabeth Ljung fyller i:

- Vi tränade mycket men framförallt tränade vi rätt. Vi hade i princip aldrig några skador. Folk i Jitex, Öxabäck och andra storlag frågade oss ofta hur det kom sig att Halmiatjejerna så sällan drabbades av skador.

Dessutom upplevdes en bra stöttning från klubben. Bland de som arbetade aktivt kring damfotbollen i Halmia under Ants framgångsrika era kan nämnas Harry Henrysson, Jan- Erik Nilsson, Egon Björnfors och Åke Grundström.

Men säg den lycka som varar. Det som kunde varit en början på en period med damfotboll i toppklass för IS Halmia och Halmstad, blev bara ett år i eliten.

Bengt Bengtsson, som övertog tränarrollen efter Ants Pärna ledde förvisson Halmiadamerna till en sjundeplats och säkrat kontrakt, men det allsvenska spelet kostade för mycket och klubben hade inte råd att låta damlaget fortsätta.

Värt att notera är dock att poängen från 1980 placerar Halmia på en 77:e plats i den allsvenska maratontabellen, före exempelvis Astrio som gjort två säsonger i högsta serien.

Efter att ha dragit sig ur Allsvenskan inför 1981 fick ISH damerna börja om i lägsta Hallandsserien. Samtidigt växte sig Astrio starkt ute i Söndrum och lade under senare hälften av 1980-talet grunden till det damlag som tog sig till allsvenskt spel 1991.

Inga av de förra allsvenska spelarna förblev rödvita efter Halmias urdragning. I princip födrsvann två hela lag och kvar runt damfotbollen fanns bara två trogna Halmiaprofiler, Egonm Björnfors och Guy Palm.

Idrottspedagogprogrammet på Högskolan i Halmstad, idag idrottsvetenskapligt program, har under många år varit känt som en väg för Halmias damer att rekrytera. Första rekryteringen gjordes faktiskt redan 1981 och gällde en ledare. Eva Gunnarsson, med förflutet som allsvensk spelare i skånska Lönsboda, flyttade till Halmstad och åtog sig att träna ISH:s flicklag. Efter spelarflykten blev detta 13-15 årslag Halmias representationslag.

Eva engagerade sambon Hans-Erik Mann, även han inflyttad för att läsa på högskolan, och tillsammans kom de att träna och leda dam- och flicklag i Halmia under ett decenium.

- Det är nog det starkaste minnet från våra år i Halmia, hur vi startade om hela verksamheten de åren, utan någonting att ta på, säger Mann.

Det skulle ta många år innan man klättrade med seniorlaget, men det fanns trots allt damlag i seriespel varje år.

Dessutom kunde Halmia stoltsera med en bra och bred flickverksamhet redan i början och mitten av 1980-talet. Att DM-tecken och andra turneringstroféer hamnade i Halmiatjejers ägo tillhörde vanligheterna under såväl 1980- som 1990-tal.

Jessika Karlsson var Halmia trogen under hela sin aktiva karriär, och var bara åtta år när hon snörade fotbollsskorna första gången på tidigt 1980-tal.

- Vi bodde på Furet så det kändes naturligt att söka sig till Sannarp och Halmia berättar Jessika.

Hon och jämngamla namnen Jessica Persson - också hon med över 20 säsonger som aktiv i rödvitt, debuterade båda tidigt i seniorsammanhang i mittan av 1980-talet. De var med och tog Halmia från lingonserierna på nytt, under två sejourer med kvinnliga tränare.

Den första tränaren var Susanne Erlandsson. Hon hade lämnat klubben 1976 och spelat allsvenskt för IFK Hallsberg. En knäskada innebar slutet på karriären som aktiv och starten på den ledarkarriär som fört henne till den plats hon har idag i Svenska Fotbollförbundets styrelse. Till moderklubben Halmia återkom hon 1987, och lyckades under tredje året som tränare föra upp laget ett pinnhål i seriesystemet, till trean.

Nästa tränare att göra om bedriften var Annica Elveroth. När Halmias damer vann division tre 1993 var hon spelande tränare. Hon ledde laget i fyra år och hade som assisterande tränare först Katarina Nissula och sedan Anette Nilsson.

- Jag minns de åren, 1990-93, som väldigt speciella. En oerhörd glädje i laget, mycket kickande på stranden, säger Jessika Karlsson.

Damverksamheten var på den här tiden organiserad egen sektion, skild från den övriga fotbollsverksamheten. Ett sårbart sätt att organisera skulle det visa sig eftersom ett litet antal personer satt inne på all kunskap om såväl det fotbollsmässiga som ekonomi, administration och övrigt kring verksamheten. En spelar- och ledarflykt inför säsongen 1995 kunde blivit ödesdiger. Tränarna Elveroth och Nilsson valde tillsammans med flera andra rutinerade spelare att lämna föreningen för att starta upp damverksamhet i Vapnö IF.

Men en kvartett bestående av Jessikorna Karlsson och Persson samt Tina Edgren och Linda Rydström gav sig den på att inte ge upp Halmias damlag.

- Vi lämnades med papper, ekonomi, tränarfrågan....ja, allt. men det fanns inte i vår värld att gå över till en annan förening. Halmia betydde så mycket. Då fick vi helt enkelt klara oss sjävla, berättar Jessika Karlsson.

Genom kontakter rekryterades Stefan Johansson från Kvibille som damtränare och han gjorde sedermera fem säsonger i två sejourer.

- En av Stefans förtjänster är att han kan tjata till dödagar, skrattar Jessika.

Så i den vevan lockades många nya tjejer till Halmia. Återigen riktade man blicken mot Högskolan och spelarledet fylldes.

Glädjen över nytillskotten och uppryckningen det innebar blev emellertid kortvarig denna gång. Redan samma höst var Jessika Karlsson & co tvungna att på nytt fundera ut överlevnadsstrategier, föreningens ekonomi var i botten och enda lösningen styrelsen såg var att lägga ner damlaget.

Tankarna gick till klubbens mest kända supporter, Per Gessle. En tjej i laget, Elisabet Andersson, hade vid det tillfället lägenhet i samma trappuppgång som Gessle på Torsgatan. Ett brev författades från Halmias damlag och Jessika undertecknade med sitt namn och nummer i egenskap av lagkapten. Det handskrivna brevet petades in i brevinkastet.

- Det tog en vecka och sedan blev jag uppringd av hans kontaktperson. Per hade tyckt brevet "var så behjärtansvärt skrivet", berättar Jessika.

- Och så minns jag att han frågade "hur mycket pengar hade ni tänkt er?" Man borde ha svart mycket mer, skrattar hon.

"Gessle Music på bröstet räddade dock Halmias damlag den gången, och Gessle själv var noga med att poängtera att det var just damlaget han var sponsor till.

- Gesslegrejen är ett av mina starkaste minnen såklart, och sportsligt är DM-segern 1997 nummer ett, tycker Jessika Karlsson.

Halmia tog det året en femteplats i division 2 varför DM-segern mot Astrio, topplag i ettan, var både oväntad och glädjande. På ett höstkyligt Örjans Vall rivstartade Halmia och hade en 2 - 0 ledning innan Astrio riktigt vaknat. Gulsvart kom igen och kvitterade innan Halmias forwardstjärna Jessica Persson avgjorde matchen.

Titeln bäddade för förväntningar på laget, främst från tjejerna själva, och avancemang till division 1 kändes inom räckhåll. Men Astrio höll undan som nummer ett i ytterligare några år och gjorde 2000 sit andra besök i Allsvenskan. För Halmias del väntade ett par år med beskedliga resultat, som lindansare mellan tvåan och trean.

Liksom Stefan Johansson kom Per Klingberg till Halmia i ett läge där damlaget genomgick generationsskifte. Den grupp tjejer som stannade kvar kom att utgöra stommen i Klingbergs gäng under hela hans period som huvudtränare 2003 - 2006. Han nämner Cecilia Persson, Anna Sundqvist, Hanna Klingberg, Sofie Nilsson och Tina Florå som mycket viktiga för honom och assisterande tränaren Jonas Backlund.

En degradering från tvåan blev ändå facit första året. Repliken var snabb och 2004 vann Halmia trean och tog sig upp i nationella serien igen.

Inför 2005 spåddes att Halmia skulle hota Astrio som Halmstads bästa damlag, ett epitet laget inte burit sedan det allsvenska året 1980. Truppen kompletterades under våren med bland andra en trio från gulsvart, Amelie Fogelberg, Katarina Nilsson och Frida Sundqvist.

I seriepremiären mot just Astrio vann Halmia med klara 4 - 0 och sedan rullade det på av bara farten under en säsong som sammantaget är den bästa ett rödvitt damlag presenterat på 25 år. A-laget slutade på tredje plats i division 2, b-laget vann division 4 och DM titlar bärgades både inomhus och utomhus!

Per Klingberg får avsluta med en tränares syn på vad som gör det så speciellt att verka i Halmias damlag:

- Jag har coachat ett gäng som är ambitiöst och som alltid har haft sin idrottsliga målsättning klar för sig, dessutom är Halmias damer ett gäng där man tar väl hand om varandra, det är laget känt för, summerar han.

Här avslutar vi artikeln från Jubileumsskriften och berättar om åren från 2006 och framåt.

Med Per Klingberg som tränare slutar ISH på fjärde plats i serien.

Under jubileumsåret 2007 var Annica Elveroth tränare med Anders Byström som assisterande. A-laget slutar på andra plats efter Norvalla.

Stefan Johansson kom 2008 tillbaka som tränare för sin tredje sejour i föreningen. Året blev precis så spännande och härligt som man vill att idrotten ska vara när den är som bäst. Efter vinst i kvalmatch så var avancemanget till eliten och division 1 klart. Assisterande tränare var Åsa Aronsson och runt dessa fanns hårt arbetande trion Lasse Florén, Krister Persson samt Rickard Kompass.

Åsa Aronsson blir utsedd till Årets Idrottskvinna i Halland. Nathalie Nilsson får Hallandspostens Lilla Dribblern.