De allsvenska åren

1932-1934

 

Första möjligheten till allsvenskt spel kom år 1925. Efter att ha vunnit Sydsvenska serien 1924-25, före bland annat Halmstads BK och Malmö FF, var Halmia klart för allsvenskt kval. Motståndare var Uddevalla-Kamraterna. Men förlust i Uddevalla och endast 0-0 på Örjans Vall gjorde att Halmia missade tillfället. I hemmamatchen kostade man på sig lyxen att missa en straffspark.

 

Även i 1926-27 års serie var man nära en kvalplats. I den avgörande seriefinalen den 1 maj i Helsingborg mot Stattena IF blev resultatet 2-2. Det oavgjorda resultatet räckte för att Helsingborgslaget skulle vinna serien en poäng före Halmia.

 

Genom att öka träningen, flitigt matchande mot svenska och utländska lag ökade Halmias slagstyrka. Så kom den stund som alla hallänningar och Halmianer väntat på. Serieseger i div ll Södra och Halmia var som första halländska lag direktkvalicerat för allsvenskan.
Laget förstärktes med Allan Martinsson från Landala IF. Att det ej vara några större övergångssummor på den tiden framgår av styrelseprotokoll den 19 augusti 1932. Där beslutades att till Landala IF översända 200 kronor som ekonomisk hjälp till föreningen. En tidigare värvning av Sten Ferm från Drott Helsingborg betalades genom att föreningen erhåller halva nettot från en match mellan föreningarna på Örjans Vall. En större uppmärksamhet tilldrog sig värvningen av den landslagsmeriterade Herbert Samuelsson från IFK Göteborg. Det gick så långt att Halmia under en period uteslöts från Svenska Serieföreningen.

 

1943-1950

 

1939 började man åter känna doften av allsvenskt spel. Det blev en andraplats i division ll Södra efter lokalkonkurrenten HBK som vann serien på bättre målkvot. Året efter blev det serievinst och allsvenskt kval. Serien vanns med sex poäng före närmaste lag.

 

I kvalet ställdes Halmia mot anrika Degerfors. På Örjans Vall blev resultatet 3-3 och i returen på Stora Valla förlust med 0-1. De följande åren 1941 och 1942 blev det andraplaceringar innan Halmia år 1943 åter stod som seriesegrare.


Kvalmotståndare blev ÖIS från Göteborg. På hemmaplan blev det klar vinst för Halmia, 3-0, och på Ullevi 2-2 efter en tuff match. Halmia var klart för allsvenskt spel. Framgången var ett resultat av målmedveten satsning på senior- och ungdomsfotbollen. Under åren 1939-43 var sällskapets placeringar i Div ll Södra: 2, 1, 2, 2 och 1.


Det allsvenska kontraktet klarades första året med glans. En sjundeplats blev resultatet. Detta efter en Iyckosam vårsäsong. Halmia tog en tredjeplats bland vårens lag. Stora framgångar hade den tekniske snidaren Kaj Borglin som med 18 mål tog en andraplats i skytteligan, endast ett mål efter segraren Leif Larsson, IFK Göteborg. Efter sig hade han sådana kända spelare som Gunnar Nordahl, "Garvis" Carlsson och Gunnar Gren.


Även Nils "Tvilling" Johansson med 14 mål tog en framskjuten placering.

 

I serien 1944-45 debuterade våren 1945 Sune "KF" Andersson som vänsterback. Sune "KF" var under en följd av år en av de tongivande spelarna genom sin segervilja och fräna spel. De 16 poäng man Iyckades skrapa ihop räckte till en nionde plats.
Hösten 1945 debuterade tekniska underbarnet Dan Ekner samt snabbe målfarlige Erik "Landeryd" Andersson. Under hösten var Halmia ett tag uppe på en tredje plats innan man föll tillbaka. l förlustmatchen 2-3 mot blivande seriesegraren IFK Norrköping skriver en enig press att Halmias Nils "Tvilling" Johansson klart överglänser landslagscentern Gunnar Nordahl. Resultatet blev åter en niondeplats med 17 poäng. Under den allsvenska säsongen 1946-47 förlorades endast två matcher på hemmaplan. Det var mot Degerfors och Örebro. Resultat i båda matcherna 0-1. Halmia blev sjua i sluttabellen, endast fyra poäng från en medalj. Förlusterna mot Örebro, som degraderades, hemma och borta satte stopp för medaljdrömmarna.

 

Under säsongen debuterade tre duktiga smålänningar, Kurt "Skeppshult" Svensson - en genombrottsman av rang, "Osse" Samuelsson - teknisk, samt stabile och säkre Ingvar Samuelsson. Nyttig spelare under året var även vy. Jan Östlund.

 

Seriespelet 1947-48 startade under sommaren med en tuff värvningsfight mellan Halmia och HIF. Det gällde det omskrivna centerlöftet Kalle Frank från Hörby. Halmia ordnade jobb på Elverket i Halmstad. Det gick så långt att Kalle Frank började arbeta på Elverket klockan 08.00. Vid middagstid kom en M-registrerad bil från Hälsingborg med tre beslutsamma män som hämtade ut Frank. De drog in honom i bilen och resan startade till Hälsingborg. Kidnappningen Iyckades. Kalle Frank fick stora framgångar i HIF, bl a seger i allsvenska skytteligan.
I Hallandsposten berättades om Thure Grahns jättefrisparkfrån drygt 40 meter som gav 1-1 mot GAIS. Maken till frispark har aldrig skådats på Örjans Vall skrev signaturen Crison.

 

Trots att Halmia efter 19 omgångar var nere på sistaplatsen, Iyckades laget på de tre sista matcherna ta fem poäng som säkrade kontraktet och gav en sjundeplats. I avslutningsmatchen besegrades HIF, landslagsmålvakten Kalle Svensson fick kröka ryggen fem, resultatet 5-0. Att det var gott gry i grabbarna bevisades bl a i att ch Ingvar Samuelsson i matchen mot HIF bars avsvimmad ut efter en otäck smäll över ögat. När han utanför kommer till sans är hans första kommentar: "Det gör inget, vi är kvar i allsvenskan i alla fall".

 

Serieåret 1948-49 blev tufft. Efter en svag höst med endast sju poäng och näst sista plats ställdes hoppet till nyförvärvet "Kajan" Sandell som under hösten gjort fina matcher i B-laget (på den tiden ej bindande). Man räknade med att få honom spelklar våren 1949. Trots att han lovat spelar för Halmia "flög fågeln" sin kos. Han blev ryktets man under våren. Många allsvenska lag jagade honom innan han mellanlandade i IFK Malmö för att slutligen komma till Malmö FF och landslaget. Under året debuterade bollgeniet Bertil "Smen" Andersson, duktig i sporterna bordtennis, handboll och fotboll. Ny för året var även Bengt Elofsson. Trotjänaren Janne Östlund ersattes av snabbe och hårde norrlänningen Signar Hellberg. I sista bortamatchen mot IFK Norrköping segrade Halmia med 3-2. Det avgörande målet inspelades av den från ytterplats halvskadade allroundspelaren Terje Tellram. Halmia slutade på nionde plats med 19 inspelade poäng.

 

Seriespelet 1949-50. Inför höststarten tappade Halmia teknikern och strategen Dan Ekner till IFK Göteborg. Man Iyckades få Karl-Erik "Hambo" Jacobsson från Degerfors att spela åtta allsvenska matcher med Halmia. Dessutom Willy Andersson från IFK Göteborg, en teknisk målfarlig spelare med en tyvärr alltför bohemisk läggning. Efter höstsäsongen låg Halmia sist med 8 poäng. Dock var det endast 6 poäng upp till sjätte plats. Trots lovande spel under många av vårmatcherna blev de många omplaceringarna i laget på grund av skador alltför betungande. Sista möjligheten till nytt kontrakt fanns vid hemmamatchen mot Kalmar FF. Tyvärr hade man ej nerverna under kontroll utan matchen slutade 0-0.
Halmia hamnade på tolfte plats med 14 inspelade poäng.

 

Den sjuåriga allsvenska tiden var över. Det som gjort att man Iyckades hänga med i elitfotbollen så länge får till stor del tillskrivas duktiga styrelser, spelare och ledare. Man var framsynta och jobbade hela tiden med att skaffa förstärkning i form av unga lovande spelare. Många duktiga spelare värvades från mindre småländska lag. De goda tränarna och fotbollsledningen hade god del i framgångarna. I många år hade man periodvis hjälp av Halmiavännen, landslagstränaren Georg Raynor.

 

Spelare med över 100 allsvenska matcher under åren 1943-50:

 

Thure Grahn
148 matcher, 15 mål
hård, tacklingssäker med otroligt tillslag på liggande boll.

 

Rune Ludvigsson
127 matcher
placeringssäker, taktiker, en av landets tre bästa målvakter.

 

Emil Angel
112 matcher, 20 mål
slitstark, teknisk, fräck, gav aldrig upp.

 

Nils "Tvilling" Johansson
111 matcher, 45 mål
huvudspel, skott och teknik, en av bästa cf. i Sverige

 

Rune Karlsson
103 matcher, 1 mål
önskespelaren, gav allt för laget

 

Karl Rydberg
103 matcher, 2 mål
kämpen, hård och tuff

 

Erik "Landeryd" Andersson
101 matcher, 28 mål
snabb, teknisk, målfarlig och lurig

 

Året efter allsvenskan var det nära att man Iyckats ta sig tillbaka. Men IFK Göteborg var alltför starka och vann serien tre poäng före Halmia. Man kan så här efteråt konstatera att det fina jobb man lagt ner under 40-talet med att behålla spelare och skaffa nytt när så behövdes missades hösten 1949. Viss otur hade man med att Kalle Frank och "Kajan" Sandell lite ojust hoppade av i sista minuten. Kalle Frank blev allsvensk skyttekung i HIF och "Kajan" Sandell framgångsrik landslagsman i MFF. Det totala misslyckandet var när man året och åren efter allsvenskan började släppa den ena trotjänaren efter den andra utan att skaffa något nytt. Efter vårsäsongen 1953 hade laget åkt ur Div. II och även om Div lll-serien togs hem i överlägsen stil (endast en förlustmatch) hade man tappat mark och fick börja om på nytt för att få fram ett slagkraftigt lag.

 

1963

 

Det skulle dröja till 1963 innan Halmia åter var klart för allsvenskt spel. År 1959 kunde man börja blicka uppåt i seriesystemet. Men trots att man enligt pressen spelade den mest publikvänliga fotbollen i Div ll blev det respass ur serien. Laget hade under året förstärkts med två fina nyförvärv. Åke Hallström från Markaryd och Håkan Sjöö från Vasalund. Ett starkt lag började ta form 1960 och segern i division lll togs med lätthet hem. Träningsdosen ökades under 1961 under Ingvar Samuelssons ledning. Laget förstärktes ytterligare genom att Roland Karlsson från Markaryd blev klar för spel i den rödvita dressen. Det blev en hård och oviss kamp in i det sista med Östers IF. Tyvärr nådde man ej ända fram utan det blev en andra plats i serien.

 

Så kom det glansfulla året 1962 som kom att bli ett av de bästa i sällskapets historia. Laget komplettera des med Bertil "Klumpen" Nilsson och Roland Sandström från IF Elfsborg. Under uppbyggnaden av ett slagkraftigt lag hade man turen att hitta de rätta spelarna samt att skadorna under de tre senaste åren inskränkte sig till att målvakten Pelle Jonsson på grund av axelskada var borta något halvår samt att bollgeniet Lennart Rudensjö blev långtidsskadad. l träningsmatcherna på våren besegrades ett flertal allsvenska lag klart. En av de bästa matcherna genom åren som spelats i Halmstad var lagets match mot de ryska mästarna Shakter som besegrades med 4-2. Att det var hög klass på Shakter bevisades genom att laget klart besegrade Stockholmsalliansens lag. Framgångarna under året var en följd av flera års samspelning av laget. En tränare, Ingvar Samuelsson, som hyllade principen att enkel fotboll kan vara den mest effektiva. Rörlighet och en stöt på bollen håller än i dag. Ett misstag var att man tittade alltför mycket på den starka A-truppen och ej hade någon större kontroll på vad som fanns bakom.

 

1962 förfogade laget över en av Sveriges vassaste innertrio: Bertil "Klumpen" Nilsson, Åke Börjesson, Håkan Sjöö (en trio som aldrig fick mäta sina krafter i allsvenskan).
Serien gav följande resultat:
22 spelade matcher - 18 vinster - 4 oavgjorda - 0 förlorade - målskillnad 67-23 och 40 poäng. Kvalserien vanns före AIK som tillsammans med Halmia blev klart för allsvenskt spel. Hallandspostens guldmedalj för bästa halländska prestation 1962 gick välförtjänt till Halmia.

 

Föreningen såg fram emot ett Iyckosamt allsvenskt år 1963. Tyvärr ville ödet annorlunda, första motgången kom på hösten 1962. Det kom ett telegram från landslagets träningsturné i Penang, Malaysia. Det berättades att Halmias Håkan Sjöö blivit allvarligt skadad. Det visade sig vara ett svårt benbrott som gjorde att Sjöö ej blev fullt återställd förrän efter ett drygt år. Andra smällen för sällskapet kom då Åke Börjesson lät meddela att han avsåg att spela för Åtvidabergs FF. Detta var mycket olyckligt för laget och inte minst för Börjesson själv. Dåliga rådgivare gjorde att han aldrig fick möjligheten till den utveckling han haft inom räckhåll, genom allsvenskt spel i Halmia. Efter några års vantrivsel i Åtvidaberg kom han åter till Halmia men kom aldrig upp i den klass han hade 1962. Ytterligare ett benbrott råkade laget utför inför allsvenskan då Roland Karlsson bröts benet mot IFK Göteborg.

 

Som tränare anställdes Gilbert Richmond som under den allsvenska perioden på 1940-talet tränat Halmia. Det visade sig vara ett olyckligt tränarbyte. Under vårsäsongen beslutade styrelsen att säga upp kontraktet med Richmond. Konditionstränaren Lennart Hallgren fick ta över och gjorde ett mycket gott jobb i den svåra situationen. Ett par nyförvärv skaffades. Göran Hägerström som när ordinarie backen Svenne Andersson tröttnat på allsvenskt spel tog över backplatsen. Ett verkligt fynd hittades i småländska Hinneryd. Nämligen Leif Karlsson. Även här var oturen framme. Efter en Iyckad debut med ett mål på tre matcher drabbades han av något så ovanligt som gulsot och var borta resten av säsongen. Leif "Hinneryd" blev senare en stor Halmia-profil. När man dessutom aldrig fick spela med samma lag två gånger i rad på grund av skador kan man lätt förstå att det allsvenska året 1963 slutade olyckligt. Omsättningen på spelare blev också stor. Hela 26 spelare användes. Endast fempoäng Iyckades laget skrapa ihop. De åtta uddamålsnederlagen bevisar också att man saknade den rätta styrkan. Åren efter allsvenskan klarade man bra trots viss spelarflykt. Genom bra styrelsearbete och lojala spelare kunde man under en följd av år hålla en hög standard och tillhöra toppen i näst högsta divisionen.

 

1979

 

Åren efter allsvenska året 1963 gjordes fina arbeten på ungdoms- och seniorsidan. Flera gånger var seniorlaget nära att nå den absoluta toppen i andra divisionen, men man aldrig riktigt fram.

 

De verkliga satsningarna mot allsvenskan gjordes när man på rekommendation av Georg Raynors anställde Frank Marschall år 1974.
Engelsmannen satte som mål att föra Halmia till allsvenskan inom fem år. Placeringarna i serien var under Marshalls ledning 7, 6, 8 och 6 innan målsättningen serieseger år 1978 klarades.

 

Inför den allsvenska seriestarten förstärktes laget med ett stort antal nyförvärv. Träningsläger i England, bra träningsmatcher mot tuffa motståndare. Tyvärr visade det sig att en stor del av nyförvärven ej var av tillräckligt hög kvalité. Dessutom passade nyförvärven aldrig in i spelstilen. Som ett exempel kan man nämna Benny Mårtensson, skånegrabben som var en erkänt fruktad skyttekung.
På 21 allsvenska mat cher Iyckades han ej göra ett enda mål. När han sedan efter det allsvenska året flyttade hem blev han åter skyttekung i div. ll. Trots hygglig start med vinst i andra matchen mot Hammarby i Stockholm kom man tidigt på efterkälken. Skador på nyckelspelare som "Micke" Bengtsson, Roger Ström och Karl-Olof Andersson satte sina spår. Bra insatser gjordes av Leif "Kola" Bengtsson och Kenneth Nilsson. Trots hyggligt reservmateriel - B-laget vann grupp 2 Södra överlägset med en endast en förlustmatch. Bra insats gjorde här Bengt Bertilsson som höll nollan i tolv matcher. Steget mellan reservlagsfotboll och allsvenskt spel var dock alltför stort. De 15 målen som A-laget Iyckades göra i allsvenskan räckte endast till nio poäng på 26 matcher.

 

Året och åren efter allsvenskan Iyckades Halmia hålla bra div ll-klass. Detta trots att nyförvärven till allsvenskan endast stannade kvar detta år för att sedan återvända hem.

 

1981 var man åter nära allsvenskan. Men BK Häcken från Göteborg var ofina nog att vinna finalmatchen på Örjans Vall med 1-0 och också vinna serien. Halmia hängde med i div ll fram till 1985 då man med dunder och brak åkte ur serien.

 

Varför blev det så? Jo, man hade missat den framförhållning som tidigare präglat föreningen.
Halmia tappade mark på ungdomssidan, missade kompletteringar på seniorsidan och fick ekonomiska svårigheter.

 

Sällskapets representationslag hade åren 1961-1985, alltså i 25 år i sträck tillhört någon av de två högsta divisionerna i Sverige.